Samverkan kring aktivitetskrav
En gemensam riktning för socialtjänsten och hälso- och sjukvård
Från 1 juli gäller nya regler om aktivitetskrav och krav på läkarintyg för den som får försörjningsstöd.
Vad är försörjningsstöd?
Försörjningsstöd är ett behovsprövat ekonomiskt stöd från kommunen för den som inte själv kan klara sin försörjning. Ansökan görs normalt månadsvis och prövas för varje period utifrån den aktuella ekonomiska och sociala situationen.
Socialtjänsten utreder inkomster, tillgångar, utgifter och vilka möjligheter personen har att bidra till sin egen försörjning. För den som kan arbeta ställs som huvudregel krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande och delta i planerade aktiviteter. Kommunen ansvarar samtidigt för att bedöma vilka krav som är rimliga och vilka stöd eller anpassningar som kan behövas.
Försörjningsstödet regleras i socialtjänstlagen (2025:400). Det är kommunen, genom socialnämnden, som ansvarar för att utreda och besluta om rätten till stödet. Socialtjänstlag (2025:400) – Sveriges riksdag
Aktivitetskravet skapar nya möjligheter att erbjuda aktivitet, delaktighet och en väg mot egen försörjning. Det ställer samtidigt ökade krav på samverkan och på delad kunskap mellan kommunen och vården.
Aktivitetskravet innebär kortfattat att kommunerna är skyldiga att erbjuda aktiviteter för personer som får försörjningsstöd, och att den som anvisas en aktivitet är skyldig att delta.
Aktiviteterna ska:
- öka personens förmåga att ta ett arbete
- öka personens språkliga förutsättningar
- förbättra personens förutsättningar att söka arbete eller
- bestå av arbetsplatsförlagda aktiviteter.
Kravet på läkarintyg gäller den som får försörjningsstöd och på grund av sjukdom inte står till arbetsmarknadens förfogande, alternativt avböjer eller uteblir från anvisad praktik, kompetenshöjande verksamhet eller aktivitet. (Socialstyrelsen 2026)
Vad är nytt?
Krav på aktivitet för den som får försörjningsstöd är i sig inget nytt. Sedan tidigare gäller att den enskilde efter förmåga ska bidra till sin egen försörjning och stå till arbetsmarknadens förfogande. De nya bestämmelserna innebär framför allt ett tydligare och mer omfattande aktivitetskrav, där den som saknar hinder som huvudregel ska delta i aktivitet motsvarande heltid.
Nytt är också att den enskilde som regel ska lämna läkarintyg om sjukdomsperioden överstiger sju dagar i följd, alltså från och med dag 8, när sjukdom hindrar deltagande i aktivitet eller möjligheten att stå till arbetsmarknadens förfogande.
Olika uppdrag som behöver mötas i samverkan och samsyn
Socialtjänsten ansvarar för: att utreda rätten till ekonomiskt bistånd, planera aktiviteter, ställa krav, erbjuda stöd och bedöma vilka anpassningar som kan göras. Ett läkarintyg är ett av flera möjliga underlag i socialtjänstens bedömning.
Hälso- och sjukvården ansvarar för: att förebygga, utreda och behandla sjukdom, erbjuda medicinsk rehabilitering och bedöma hur sjukdom eller skada påverkar funktion och aktivitetsförmåga.
- Samverkan behövs ofta för att båda verksamheterna ska kunna fullgöra sina respektive uppdrag med gott underlag.
- Samverkan och samsyn är också viktigt för att krav och resurser ska bli förutsägbara för individen och jämlikt fördelade i samhället.
- Samsyn behövs också för att verksamheter ska kunna värna varandras arbetsmiljö.
Vårdens prioritering utgår från medicinskt behov
Hälso- och sjukvårdens prioriteringar ska övergripande utgå från den etiska plattformens tre principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att den som har störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde. Principerna innebär också att vården inte ska prioritera utifrån exempelvis social ställning, ekonomi, personliga egenskaper eller hur starkt en person efterfrågar en viss åtgärd. Skillnader i prioritering ska kunna motiveras av medicinska behov och förväntad nytta av vården.
De styrande principerna innebär, som ett konkret exempel, att ett önskemål om läkarintyg – eller någon annan specifik åtgärd – inte i sig ska styra vårdens prioritering. I varje ärende behöver vården först bedöma vilket medicinskt behov som finns, hur angeläget det är och vilken kompetens eller insats som bäst motsvarar behovet.
Hälso- och sjukvårdens uppdrag och medicinska prioriteringar förändras inte av de nya bestämmelserna om aktivitetskrav och läkarintyg.
LESS – rätt hjälp från början
Vården inleder med en behovsbedömning och ser till att personen får en primär medicinsk bedömning av den profession som bäst motsvarar symtombild och medicinskt behov. Ett önskemål om läkarintyg ska inte i sig styra vare sig prioritering eller vårdflöde. Därefter avgörs om det finns behov av vidare utredning, behandling, rehabilitering eller exempelvis läkarbedömning.
En behovstyrd vård skapar bättre förutsättningar på flera nivåer:
- Bättre hjälp till individen genom att personen kommer direkt till rätt profession utifrån symtombild och medicinskt behov och får en bedömning eller insats som motsvarar det faktiska behovet. Det ökar möjligheten att tidigt skapa förutsättningar för att delta i, återgå till eller stanna kvar i aktivitet.
- Klokare prioritering genom att rätt resurser används till rätt fråga utifrån medicinska behov. Det bidrar till bättre resursanvändning och minskar risken för undanträngning och dubbelarbete.
- Bättre arbetsmiljö genom tydligare flöden, bättre underlag och färre oklara ärenden. Det ökar förutsättningarna för att arbetet ska upplevas som begripligt, hanterbart och meningsfullt. En bättre arbetsmiljö kan i sin tur bidra till högre vårdkvalitet och bättre möjligheter att behålla och rekrytera kompetens.
LESS handlar alltid om träffsäker vård, behovsstyrd prioritering och hållbara arbetssätt.
Förmåga behöver bedömas i relation till aktivitetens krav
När sjukdom anges som hinder för deltagande i aktivitet eller arbete behöver vården förstå vad personen förväntas göra, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar. Aktivitets- eller arbetsförmåga kan inte bedömas fristående från de krav personen förväntas klara av.
Socialstyrelsens stöd anger att personen själv ska beskriva aktivitetens innehåll och omfattning för vården. I vissa situationer kan detta vara tillräckligt. I mer komplexa ärenden kan det behövas ett tydligare underlag för att vården ska kunna förstå vilka krav som faktiskt ställs och vilka anpassningar som kan vara möjliga.
Patientens egen beskrivning av aktivitetens krav är en viktig utgångspunkt för bedömningen. Om informationen är oklar eller otillräcklig behöver underlaget kompletteras innan vården kan ta ställning till aktivitetsförmågan och om ett läkarintyg behöver utfärdas.
En god rutin kan därför vara att socialtjänsten alltid ger klienten skriftlig information om vad de förväntas göra när en aktivitet anvisas. Informationen bör beskriva: aktivitetens innehåll, omfattning, krav, tider, miljö och möjliga anpassningar, samt kontaktperson. Om personen senare söker vård kan vården snabbt sätta sig in vilka krav och möjligheter som föreligger genom att ta del av den skriftliga informationen.
Formulär: Information om anvisad aktivitet
Tänk på detta:
Det är viktigt att alla är medvetna om att de nya bestämmelserna varken ger hälso- och sjukvården eller socialtjänsten något nytt mandat att ställa krav på varandras handläggning eller prioriteringar.
Begäran om förstadagsintyg
Om det finns särskilda skäl får socialnämnden begära att den enskilde lämnar läkarintyg även vid en kortare sjukdomsperiod än sju dagar. I förarbetena nämns exempelvis upprepade korta sjukperioder. Kravet är riktat till individen som ska styrka sin frånvaro, inte till hälso- och sjukvården att tillhandahålla ett intyg inom en viss tid.
Ett sådant krav har därför främst en kontroll- och underlagsfunktion i socialtjänstens handläggning och utgör inte i sig ett medicinskt behov som ska ges särskild prioritet i vården. Vården bedömer och prioriterar kontakten enligt ordinarie medicinska principer och vårdgarantins tidsramar. En tidsgräns som socialtjänsten ställer på individen skapar alltså ingen motsvarande tidsgräns för vården att genomföra en läkarbedömning eller utfärda intyg.
- Olika tidsramar: Att den enskilde har en tidsgräns för att lämna in ett läkarintyg innebär inte att vårdens medicinska bedömning eller eventuella utredning kan genomföras inom samma tidsram.
- Vårdens tidsramar och prioritering: Vårdens handläggning styrs av medicinskt behov, ordinarie prioritering och de tidsramar som bland annat följer av vårdgarantin. Ett administrativt behov av ett intyg innebär inte i sig förtur till läkarbedömning.
- Intygsföreskrifter: Enligt gällande föreskrifter om intyg ska den som utfärdar intyget ha tillräcklig kännedom om de förhållanden som intyget avser. Ett intyg bör därför inte utfärdas på ett otillräckligt underlag för att möta en tidsgräns hos en annan aktör.
- Möjlighet att anpassa aktiviteten: Socialtjänsten har möjlighet att anpassa aktivitetens omfattning och utformning efter individens förmåga. Sjukdom eller funktionsnedsättning behöver därför inte innebära att all aktivitet är utesluten. I många fall kan anpassning, stöd eller successiv upptrappning göra fortsatt deltagande möjligt.
Ömsesidigt behov av information
- Inför en medicinsk bedömning kan vården behöva kompletterande information om aktivitetens innehåll, krav och möjliga anpassningar.
- Efter en medicinsk bedömning eller ett utfärdat intyg kan socialtjänsten behöva stöd för att förstå hur den medicinska informationen kan omsättas i fortsatt planering, anpassning och aktivitet.
Samverkan är ömsesidigt värdefull för både socialtjänsten och vården. Den kan ge bättre förutsättningar att anpassa aktivitet utifrån individens faktiska förmåga och samtidigt bidra till att behov av vård, behandling eller rehabilitering identifieras tidigare
Vi ser också att delaktighet i aktivitet, sociala sammanhang, struktur och vardagliga rutiner i sig kan vara hälsofrämjande. För många kan aktivitet bidra till ökad funktion, stärkt tilltro till den egna förmågan och en mer stabil vardag.
För individen kan en fungerande samverkan skapa större tydlighet, minska risken att hamna mellan verksamheter och öka möjligheten att delta i aktivitet så långt den aktuella förmågan medger.
Samverkan formar också förväntningar
Hur vi kommunicerar och agerar påverkar vilka förväntningar individen och andra aktörer tar med sig. Dessa förväntningar påverkar i sin tur hur problem tolkas, vilken hjälp som efterfrågas och var lösningen förväntas finnas.
Våra rutiner och vår professionella kommunikation formar därför både individens tilltro och verksamheternas gemensamma riktning. Ökad samsyn inom och mellan vården och socialtjänsten kan samtidigt bidra till en mer hållbar arbetsmiljö genom tydligare ansvar, färre konflikter och mindre risk att svåra frågor skjuts mellan verksamheter
Med boken Förväntningarnas psykologi och tillhörande extramaterial – får ni en gemensam grund för medarbetare i olika verksamheter.
Kom igång med samverkan
Om du vill komma igång med samverkan – klicka på länken nedan